Livet i hagen är en blogg där Torbjörn och Anders, två naturbetesbönder i Mellansverige, ger oss en inblick i hur vardagen ser ut för en naturbetesbonde. Varje vecka uppdateras sidan med det senaste nytt som hänt på deras marker.
Äntligen dags för en ny betessäsong och nu börjar härliga dagar i naturbetesmarkerna.
Här ligger vår nya avelstjur och vilar middag. På vinterhalvåret så äter de och vilar mest hela dagarna. På Julafton får de extra mycket foder och omvårdnad. Gör man så, sa man förr att det betydde tur för det kommande året.
För en naturbetesbonde är hösten och vintern en bra tid för förberedelse och återuppbyggnad. Man passar man på att röja marker som håller på och växer igen, öppna upp bryn så att solen kan lysa in och värma upp marken och elda upp ris så att gräs och örter kan börja växa och så att djuren kan börja beta till våren.
På hösten när det blir blött och kallt och betet minskar står djuren vid grindarna i hagarna och vill in. De tycker det är lika skönt att komma in i ladugården på hösten, som att bli utsläppta på våren med sina nyfödda kalvar. På bilden äter de grovfoder som de har fri tillgång till.
Nyklippta tackor som väntar på bagge. Fåren klipps på våren före lammning och före betäckning på hösten. Efter träff med bagge så blir det nya lamm efter fem månader. Oftast får varje tacka två lamm. Tackorna på bild är av rasen Gute.
På eftersommarern när betet minskar kan man ”hamla” löv till djuren. Askträd är en riktig favorit bland kor och får. Förr i tiden gjorde man kärvar som sparade till vinterfoder. Askarna blev väldigt täta och fina när grenarna växte ut, och ungefär vart femte år så gjorde man om det då var kvistarna lagom stora. Hamlade askar kan bli väldigt gamla och innehåller mycket insekter.
Sommaren och betessäsongen börjar lida mot sitt slut. På Närkegården kalvar nu våra nya kor, kvigorna som är 2 1/2 år, för första gången. Förhoppningsvis får vi nu 50 nya naturbetare som kan gör nytta för den biologiska mångfalden kommande år.
Under sommarmånaderna tycker kosserna om att gå vid strandkanten och äta vass. De håller på så sätt efter igenväxningen av strandängarna. Förr i tiden, när det var gott om kor så var strandkanterna ofta mycket öppnare och vassfria. Det fanns även bönder i skärgården som skördade vass till foder och ryktet sa att mjölken fick hög fetthalt av vassen.
Naturen är så vis. Mina kor skapar genom sitt idoga betande i markerna en växtlighet som är mer näringsrik än om samma område slås med maskiner. Samtidigt som fler fjärilar och humlor trivs i de betade områdena. Det har Sara Ringmark, forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, bevisat. Men det visste nog korna redan.
Fårflytt mellan öar över broar. Vi stannar till och beundrar den vackra utsikten innan vi vandrar vidare till nästa beteshage. En hink med säd och vallningskäppen i handen för att styra fåren så de sköter sig på promenaden.
Ibland känner jag att andra människor inte förstår det här med betesdrift. Att man tycker att djur på bete är så fint och bra, men var djuren är på vintern och vad de äter då – det har man inte tänkt på. En ko behöver ungefär 2 ton gräs på vintern, för det mesta serverat i form av ensilage. Det gräset växer på vallar och skördas och konserveras som ensilage antingen i de vita balarna ni ser längs vägarna eller i torn- eller plansilos.
Matdags ute i det fria bland buskar, fjärilar, humlor blommor och bin. Om granskog och sly tar över försvinner till slut den biologiska mångfalden. Därför behövs bönder och betande djur.
Nu är första skörden av ensilage bärgad och det blev en bra skörd. Minnet av förra årets fruktansvärda torka är alldeles för färskt och marken är fortfarande torr så nu behöver vi mer regn för att även andraskörden ska bli bra– semesterfirarna får ursäkta!
I år blommar naturbetesmarkerna som aldrig förr - det måste vara en reaktion på förra årets torka. I år växer gräset och det är en ren fröjd att gå i markerna och känna att fodret räcker. Men Kattfoten i visan, den ser vi inte längre - den har blivit så ovanlig så om Taube hade skrivit visan idag skulle den inte finnas med. Utan mina betesdjur är det kanske Mandelblom som försvinner nästa gång. Det tål att tänkas på.
Ny ö, nya maskrosor, nöjda får och nöjd markägare. Här håller 75 får strandnära beten öppna där markerna annars snart växer igen på grund av upphört jordbruk. Bonden som nu är borta höll ändå ut tills han var över 80 år.
Publicerad: 2019-06-19
